458
och tryckte skuldrorna mot kanterna. Mullrande gled hon tillbaka på sin rätta plats över altaret.
Tyrgils stödde sin herre under armbågen och torkade över hans panna.
--Ha ni känt, vad det är att aldrig sova utan drömmar? frågade Magnus och fortsatte att gå framåt över golvet. Att mitt under gästabudet se blodfläckar på duken och tårar i skeden? Ännu ett långt år, det härdar jag inte ut. Den nymurade kyrkan här utan gravar tycks er tom och glad som en sal. Men här, just här, där jag står, skall snart jag bäddas ned. Det blir bättre då. Mitt namn skall ändå inte dö med klockljudet. Och jag skall samla er omkring mig, alla, alla, mina riddare, mina stormän... du själv, Tyrgils. Det skall bli häll vid häll ända till trösklarna och över hela holmen... Mitt hjärta drar ihop sig, och jag kan knappt andas. Jag är sjuk, min marsk, och jag har helsot. Länge har jag redan känt det, fast jag är i mina bästa år. Jag tål knappt längre brynjans tryck. Här nedanför det vänstra revbenet sitter det. Det är döden, som redan spunnit in sin larv i mitt kött.
Han stannade med handen stödd på en pelare och vände sig mot fönstret.
--Har ingen gått till sömns där inne i staden? frågade han. Vem är det, som är så tidigt uppe och sjunger så bekymmerslöst och klingar på sitt städ? Är det så brått att smida lås och nycklar till min kista? Vem är det, som låter vävstoln dunka på en så vacker helgdagsmorgon? Väva de redan på min svepning?
21.
Det skoglösa Visingsö simmade på den höstblå Vättern som ett skepp, och skum