Anna-Clara och Hennes Bröder

jag det oändligas underbara makt. Det är som att andas på nytt efter många, långa månaders fängsel och tryck.

--Detta är det stora vida havet, säger jag till min dotter, där hon står med händerna på ryggen och kisar mot solen.

Det blir tyst ett ögonblick och så svarar hon:

--Det var väl ingenting.

Och så vänder hon föraktfullt ryggen åt det stora, underbara, mäktiga havet.

* * * * *

Vi gå tysta hemåt över klippor och hällar, på smala stigar över hala barr, men jag vågar inte vända mig och se på det stackars havet. Jag har liksom en känsla av att det försvunnit och sjunkit ned i jordens innandömen, i skam och blygsel över en liten kvinnas hårda dom.

[Bild]

DELFINEN.

En morgon kommer Anna-Clara springande uppför backen. Hon springer inte på v