Dagdrömmar

drig hört honom skrika förr, inte ens nere på kaserngården.

Det var ett skri Stellan ej förstod.

-- Elsa, Elsa, ropade hans far, hör du mig, Elsa! Säg, att du hör mig -- -- --

Så slog rösten plötsligen om. Nu lät det, som om han grät:

-- Å, Elsa, det är inte sant, det är inte sant, Elsa -- -- --

Stellan hade låtit sabeln falla. Men han var så skrämd, att hans fingrar ännu höllo krampaktigt om fästet. Han vågade ej röra sig. Han stod alldeles stilla och såg framför sig. Han förstod ingenting. Men han var så skrämd, att hans kropp skakade.

Hans far hade sjunkit ned på golvet vid sidan om sängen. Han höll om moderns hand, kysste den, vätte den med sina tårar, medan han snyftade:

-- Elsa, Elsa, förlåt mig allt -- -- -- Jag har alltid älskat dig, jag ska alltid älska