Samlade arbeten II

Men när främlingars trots var brutet,
När i Shelma de syntes igen,
Milde voro de åter,
Mer än strålar af sommarns dag.

Hvi förgäta de stores söner
Fädrens seder och nära sin harm,
Om fullvuxen i yra
Morvens lugn den en gång förstör?

Se, i borgen en flicka blommar,
Gall för henne sin båge har glömt,
Rurmar sjungit om henne,
Clesamor har för henne stridt.

Hvems skall flickan af Shelma blifva,
Hvem skall plocka dig, lundarnas ros,
Fläkt kring strömmarnas stränder,
Hvem skall andas din svalkas doft?

Ändtligt brytes i salen tystnan.
Gall af bågen, den äldste till år,
Tar bland furstarne ordet;
Så han talar med kufvad harm: